Recensioni di produzioni precedenti
7Sällan har jag suttit i en operasalong och med jämna mellanrum påmint mig själv om att andas. Men så är fallet under Kaija Saariahos senaste opera Innocence, komponerad till Sofi Oksanens libretto i nära samarbete med dramaturgen Aleksi Barrière, tonsättarens son. Verket är ett av de tätaste musikdramer jag sett och håller åskådaren fastnaglad i knappa två timmar utan paus. Trots att jag redan sett operan i strömmad version och därmed känner till de centrala vändningarna tränger sig verket under huden på ett skakande sätt. Ämnet är minst sagt aktuellt och angeläget: ett skolskjutningsdrama och dess konsekvenser. I centrum står de trauman alla inblandade bär på: de som var med rent fysiskt, de som har familjeband till offer och förövare, de som kunde ha förhindrat det. Dramaturgin är rasande skickligt sammansatt med dubbla tidsplan – under en bröllopsfest tio år efter tragedin rullas händelseförloppet så småningom upp. Inget framställs svartvitt och alla huvudpersonernas tankar får plats. Oksanens libretto fångar sitt ämne på kornet.
Även om konsertformen aldrig kan leva upp till helhetsupplevelsen som en operaföreställning ger så är det här i alla fall en bit på vägen. Den finska nationaloperan har verkligen inget att skämmas över när det kommer till uttolkare av Wagners krävande musik. Den som dock främst sticker ut är tenoren Tuomas Katajala som Loge. Även om man kan tänka sig att rollens dubbelhet i sig öppnar upp för en mer spännande prestation, har Katajala också en röst, även om han kanske inte äger den mest klassiska Wagner-stämman, och ett agerande som gör hans prestation till den mest minnesvärda. Även Jukka Rasilainen som Alberich, Tommi Hakala som Wotan, Koit Soasepp som Fasolt och Dan Karlström som Mime gjorde även de minnesvärda prestationer som sticker ut i en genomgående mycket säker och välljudande ensemble.
Leevi Madetoja (1887 – 1947) was an outstanding symphonist and his third symphony in particular is one of the finest Finnish works in the genre. His symphonies as well as his other orchestral works reveal his keen sense for orchestral colours and also his structural mastery. Among his oeuvre are also a number of highly individual songs.
In the title role, Natalya Romaniw was a complete star. This Tosca was tempestuous and fierce, driven by extremes of passion and envy, vengeance and despair, but Romaniw made such emotions feel so human and real, overcoming the practical obstacles and capturing the audience’s eyes, ears and hearts. During Scarpia’s Act 2 manipulations, I found myself truly drawn into the drama, forgetting the chilly breeze, the boomy sound and the fact that I was essentially watching a film-screen rather than an operatic stage. It was all the more remarkable as Romaniw, bare-shouldered in a beautiful blue gown, must have been frozen! As the wind whipped up off the water, no wonder she hugged her arms tightly around herself during Scarpia’s torturous onslaught. ‘Vissi d’arte’ held the moment entirely: there was not a shuffle or whisper from the captivated audience – and no doubt the birds and beasts in the Park were entranced too.
This was thanks to Puccini’s magic, to the orchestra’s vibrantly committed playing under Richard Farnes’s direction, and to larger-than-life performances by three outstanding singers. Baritone Roland Wood’s Scarpia (with perfect diction) had exactly the right kind of death-dealing menace, and when his duet-duel with soprano Natalya Romaniw’s Tosca reached its bloody denouement, some women in the audience let out an involuntary cheer.
To stage a successful production of Strauss’ “Elektra” is a monumental feat all its own, but to do it with such sophistication and finesse as the Metropolitan Opera’s Friday night performance is herculean." The complexity of the libretto and score are second to none in the operatic repertory. It was the first of several famed collaborations between Austrian librettist Hugo von Hofmannsthal, one of the founders of the Salzburg Festival, and one of the great champions of late romanticism and early modernism, Richard Strauss. The demands on the singers are staggering as they attempt to navigate the extremities of their instruments while both soaring above and piercing through one of opera’s most intricate and robust orchestral compositions
in this revival, you could home in even closer to just its two sisters, antipodal soprano roles sung by Nina Stemme and Lise Davidsen with floodlight luminosity and painfully human sensitivity. Chéreau’s staging, which premiered at the Aix-en-Provence Festival in 2013 before coming to the Met six years ago, doesn’t seem to have aged a day. And it’s difficult to imagine that happening soon with a placeless production that suits the timelessness Sophocles’ classic tragedy.
