NYANSER AV LÄNGTAN
Musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester möter Klassiska artisten i P2, Johanna Wallroth, och pianisten Bengt Forsberg i ett program med eleganta kammarstycken och känslostarka romanser: Från Schuberts två sent skrivna sånger till Clara Schumanns färgstarka och intagande tre instrumentala romanser.
Även om en dikt eller sångtext naturligtvis kan, så att säga, sätta ord på mer sammansatta känslor så kan ren instrumentalmusik också frammana och gestalta nyanserade stämningar. Redan de gamla grekerna – och säkert ännu äldre samhällen – var väl medvetna om musikens band till mänskliga känslor.
Visst finns det något längtande, rentav förväntansfullt, i första satsen av Robert Schumanns Adagio och allegro. Den lättjefulla hornmelodin mot en stillsamt porlande pianostämma. Föredragsbeteckningen ”Långsamt, med innerligt uttryck” bekräftar känslan. Kontrasten är stor mot den andra satsen; om den första motsvarar tanken på att gå till sin älsklings möte skulle den andra satsen kunna vara den förhöjda pulsen och pirret i magen på väg dit.
Ett mer vemodigt första intryck ger Fanny Mendelssohns Sonat eller fantasi – är det oron över att ens längtan är obesvarad? – men när stämningen vänder, halvvägs igenom stycket, är det som om berättarjaget fått ett positivt besked. Kanske ett hemligt tecken? Känslornas tvära, nyckfulla kast är lätta att tolka in i musiken, även om det med största säkerhet är ren efterkonstruktion; Fanny skrev stycket som en gåva till sin lillebror Paul, som spelade cello.
Clara Schumanns Tre romanser för violin och piano utgör i sig en liten triptyk av eleganta små stämningsbilder. Här spelas violinstämman på klarinett, och kanske kan klarinetten locka fram ännu mer av både melodiska och känslomässiga inslag. Om pianostämman i makens Adagio porlar som ett stilla vattendrag är Claras tredje romans – med föredragsbeteckningen ”Passionerat snabbt” – snarare en ivrig vårflod.
Franz Schubert kan nog sägas höra till dem i den europeiska musikhistorien som gjort mest för att ge konstnärlig verkshöjd åt helt vanlig tonårsångest, i gott sällskap med allsköns 1800-talspoeter. Även om det vid första anblicken inte verkar så, är steget inte så långt från Franz Schubert till, låt säga, Taylor Swift eller Ed Sheeran. Precis som 1600-talets musik lät annorlunda än den gjorde i Schuberts samtid, tvåhundra år senare, har de ytterligare tvåhundra åren fram till i dag fört med sig ännu fler förändringar i stil, instrumentation, uttryck och smak.
Men känslor är mer tidlösa än så. Lyssna på Auf dem Strom, ”På floden”, och minns hur de tidiga tonårsförälskelserna kändes som de första och sista i ditt liv. Någonsin. Vart berättarjaget i Ludwig Rellstabs text är på väg framgår inte, men på det desperata allvaret i texten låter det som en annan kontinent, snarare än två städer bort. I en tonårings hjärta och hjärna kan det dock kännas som att behöva gå i landsflykt. Herden i Der Hirt auf dem Felsen, ”Herden på klippan”, blickar ut över höga berg och djupa dalar och längtar inte bara efter våren, utan också efter att få återse sin älskade.
När Victor Hugo skrev diktsviten Les Orientales gick 1820-talets blodiga och utdragna grekiska revolution mot sitt slut. Grekiska flottans seger över den osmanska utanför Peloponnesos kust 1827 var avgörande för grekernas frihet. Med dagens ögon är Hugos dikter en blandning av demokratisk iver, grekisk-antik idoldyrkan och, måste det sägas, tidstypiska fördomar. Men Hector Berlioz tonsättning av La captive, ”Den tillfångatagna”, undviker att förstärka eller spela på stereotyper. I stället har denne melodins mästare skrivit en liten guldklimp till operaaria (fast utan tillhörande opera) och fångar i harmoniska skiften, dramatiska intervall och geniala små musikaliska detaljer summan av rädsla, hopp, förundran och hemlängtan.
Medverkande
Johanna Wallroth, sopran
Bengt Forsberg, piano
Antonio Hallongren, cello
Chris Parkes, horn
Andreas Taube Sundén, klarinett
