Fredagskonserten bjuder på tre verk som visar tre sidor av Wolfgang Amadeus Mozart: Den känsliga tolkaren av obesvarad kärlek, den raffinerade skaparen av kraftfull körmusik och den lysande symfonisten.
Programmet inleds med konsertaren Ch’io mi scordi di te, en titel som kan översättas till "Vill du att jag ska glömma dig?" Den skrevs för den engelska sopranen Nancy Storace (1765-1817), som sjöng originalet Susanna i Figaros bröllop 1786.
Mozart var en andäktig man och satte tonen för den katolska mässan totalt sjutton gånger.
Kröningsmässan är den femtonde i raden. Namnet är inte satt av Mozart själv, utan han kallade det helt enkelt mässa i C-dur.
Symfoni nr 41 blev Mozarts sista verk i genren. Det visste förstås inte den 32-årige kompositören när han skrev den, sommaren 1788. Det var en hektisk period för honom. Under året skrev han ytterligare två symfonier, en pianokonsert, en violinsonat och ett stort antal mindre stycken. Han gav pianolektioner, hans fru Constanze var sjuk och de förlorade sin lilla dotter. Mitt i allt detta känslomässiga kaos fann Mozart kraften att skapa denna symfoni, som ofta betraktas som en av de största genom tiderna.
Fördjupning
Wolfgang Amadeus Mozart skrev konserten Ch'io mi scordi di te i december 1786. Titeln kan översättas till "Vill du att jag ska glömma dig?" och texten handlar om en kvinna som uttrycker sorg över att hennes älskade har bett henne att glömma honom och välja någon annan istället. "Hur kunde jag försöka värma mig vid en annan låga?" Hon sjunger. Hon uppger att hon hellre skulle dö och förbanna stjärnorna för att de ser ner på henne så kallt, när hon lider av sådan ångest. Stycket är uppdelat i två delar: ett recitativ och sedan själva aria, som börjar där pianot kommer in efter knappt två minuter.
Mozart var mycket väl förtrogen med den katolska liturgin. Sammanlagt sjutton gånger komponerade han mässan, som vid den tiden hölls på latin. Kröningsmässan från 1779 är den femtonde i ordningen. Här är en sammanfattning av de sex meningarna:
Kyrie: Ett desperat rop om nåd, musiken uttrycker stor sorg och smärta.
Gloria: Temperament förvandlas till glädje. "Ära vare Gud i det högsta!" - en fras som först uttalades av änglarna vid Jesu födelse i Betlehem.
Credo: Trosbekännelsen, som är en sammanfattning av vad som förenar kristna runt om på jorden, och som börjar med orden "Jag tror på en Gud, allsmäktig Fader, himmelens och jordens skapare." Notera de sorgsna tonerna vid "korsfäst, död och begravd" och den stormiga glädjen vid "den tredje uppståndelsens dag".
Sanctus: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot."
Benedikt: "Välsignad vare han som kommer i Herrens namn." En nedtonad mening, som ger andrum inför den känslomässiga finalen.
Agnus Dei: "Guds lamm som tar bort världens synder."
Sommaren 1788 var mycket produktiv för Mozart. Under en nioveckorsperiod skapade han tre symfonier som blev hans sista – och var och en av dem framhålls ofta som ett symfoniskt mirakel: nr 39, 40 och 41. Den senare har av eftervärlden fått smeknamnet Jupiter, efter den högsta guden av romersk mytologi. Namnet valdes troligen för inledningens kraftfulla orkesterchocker och storheten i första satsen; Jupiter förknippas med himlavalvet, stormar och åskväder. Den långsamma andra satsen har något beslöjat över sig, den tredje är en elegant menuett och finalen avslutas med en mästerlig fuga.
